Måndag, eller vänta, det är ju tisdag...!

Men jösses Amalia vad glad jag blev nu! Har ju noll koll på tid och rum, så när lillebror ringer för att säga att det är den här helgen de kommer upp på bröllop blev jag överlycklig! Hurra vad roligt!

Idag vet jag ärligt talat inte vad jag hållit på med. Vaknade på rygg av att lilla fröken klättrade och nöp mig i brösten. Det kändes på fullaste allvar som om jag nyss hade lagt mig och blundat. Jag var så trött. Lika bra att kliva upp innan hon ramlar ner från sängen... går ner i köket, alla andra är vakna (jag är den enda i familjen som inte är morgonpigg). E sjunger och bygger med klossar, A fixar fram kaffe till mig och I ligger i sängen och snörvlar (förkyld). När vi sedan ska iväg på förskolan är klockan helt plötsligt 9:05! FAN! Tänker jag högt, samtidigt som jag jagar en bebis och en fyraåring som inte orkar klä på sig. Skickar ut E och säger att han ska vänta så kommer jag och låser upp cykeln... Jo tjena. När jag sen ska klä på lilla fröken har hon självklart bajsat. Så jag står där och byter blöja och hör ända in hur E står och skriker och gråter där ute. För han har ju redan glömt att cykeln är låst och att jag måste hjälpa honom att låsa upp den. Han blev ledsen för att han trodde att det var punktering på den igen. Kära barn!

Så 9:15 var vi äntligen på förskolan och E stack iväg och lekte med en kompis direkt. Småkillarna föreslog att jag kunde ju vara en älgko som de kunde jaga hela dagen. Jag tackade vänligt men bestämt nej och vinkade hej då.

Nu sitter jag äntligen i soffan och tänker inte städa upp leksakerna som ligger kvar sedan E gjorde en cool bana innan frukosten. JAG ORKAR INTE. Kanske får ett ryck sen. Efter lunch. Eller vänta, då kommer ju E hem igen och samma saker kommer att dras fram igen. Lika bra att låta grejerna ligga och vänta helt enkelt ;-)