Sitter ensam i soffan och har den här känslan att "nu gråter jag snart för det är så synd om mig men jag vet inte varför". Skrattade nyss med Kajsa i telefonen, men direkt när vi lade på var det som bortblåst.
Det enda rätta är väl att vara klämkäck och rycka upp sig, sluta vara en sån tönt.
Lite bra musik och mitt projekt i tvättstugan borde göra susen med mitt humör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar