Jag har säkert skrivit det i tidigare inlägg... Men hjälp vilka hormonsvängar jag har!! Värst är de konstigt nog när A är hemma. Nära tårar för ingenting (och då menar jag ingenting), surar ihop för att han t ex dragit ur en lampsladd i köket. När han ringde och frågade mig idag om det var okej om de åt middag utan mig så kände jag att skilsmässan var nära... Jag menar, hur kan han inte unna mig en stund ensam på stan utan att fråga en sån sak? Ja, ni hör ju hur löjlig jag är.
Kan tänka lite så här att det är nog bra att han jobbar borta så mycket just nu ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar