Punkt.

Sedär! Nu tänkte jag återigen inleda med att jag är så trött. Jag har gömt mig i sovrummet och lyssnar på lite bra musik och har lagt fötterna högt. Känner hur lillan rör lite på sig och jag mår gott. Musiken är tillräckligt hög för att jag ska slippa höra lillebrors film där nere. A håller honom sällskap och Inez ska sova hos sin bästa Moa. 

Lustigt det där, jag har såna enorma behov ibland av att bara få vara med mig själv. Landa lite. Jag som ser mig själv som ultra social i grund och botten. A däremot som inte har samma sociala behov har heller inte samma behov av att landa och vara ensam. 

Lyssnar på "Du är snart där" med Håkan. Den Påminner mig om förra sommaren när jag låg och grät varje dag och hade den svåraste ångesten. Det känns som om det aldrig har ägt rum. Jävla cancer.