Fiktion eller verklighet?

Jag älskar tv-serier! Inget kan ge mig sån ro på kvällen som att lägga mig och titta på en bra serie. En serie har oftast lagom långa avsnitt och den där känslan "vi orkar se ett till avsnitt", ja, det känner nog de flesta (med samma beroende som jag) igen sig i. En bra serie kan upplevas som att varje avsnitt är en bra film, där sista avsnittet knyter ihop säcken. Både jag och A har sörjt, ja på riktigt sörjt, när vi sett klart en serie. Efteråt kan jag grubbla över hur det gick för vissa i serien och många gånger har jag önskat att det ska komma ännu en säsong av en serie jag förälskat mig i... Huvudrollsinnehavarna blir ens vänner, på något vis. Ta "Sex and the City" t ex. Vilken enorm tröst jag har hittat många gånger hos mina fyra NY-vänner! Jag har skrattat med dem, gråtit med dem, varit arg tillsammans med dem osv.

Vissa serier är rent utav geniala! En riktigt bra serie är snygg: skådespelarna är övertygande, handlingen är bra och inget är för uppenbart, bilden är bra och du vill bara ha mer. "Homeland" är en sådan serie och "Sherlock". "House of cards" är en annan favorit, men vi har även plöjt serier som "The Shield" och "The Wire". "Orange is the new black" är också riktigt bra! Och "The fall"!

Ikväll väntar några avsnitt av "Sons of Anarchy". Vi börjar närma oss slutet och spänningen är olidlig...